Steppdansens historia

Vad är stepp egentligen?

Ja, det kan vara lite olika saker då vi på svenska använder detta ord för helt olika dansformer. De flesta kulturer har någon form av perkussiv dans som oftast är associerad med en specifik musikstil, till exempel spansk/romsk flamenco, indisk kathak, sydafrikansk gumboot, sydamerikansk zapateo (zapateado). "Tap dance" är benämningen på den afro-amerikanska perkussiva dansen från Nordamerika.

Dock används orden "stepp" och "steppdans" överlag så fort någon stampar med fötterna och det gör att det lätt blir missförstånd. "Step dance" är till exempel namnet på irländsk perkussiv dans och "stepping" är en helt annan dansform med klappar och slag på kroppen. Lite nördigt kanske, men vi måste skilja på de här olika dansformerna och vi bör använda de namn som utövarna själva använder.

Svenska Rytmsektionen inriktar sig framför allt på afro-amerikansk steppdans, TAP DANCE, och på House of Hoofing - om stepp kan ni läsa en kort sammanfattning av denna konstforms tradition och ursprung i Nordamerika.

Läs gärna den texten först, och sen här nedan följer en text om steppdansens historia i Sverige, sammanställd av Henrik Nilsson

Svensk stepp

Men steppen i Sverige då? Jodå, vi har steppat länge i Sverige också. Redan 1895 kunde man i Sverige se ”steppdans”, men då ihop med boxning och ”amerikansk käppkamp”. Det är svårt att veta vad som verkligen framfördes och hur dansen såg ut och lät, men klart är att sammanhanget verkar ha varit varietéer och cirkusliknande uppvisningar. I en recension från en cirkuspremiär 1936 sägs det att

”Några gäster från Kubas mest abbessinska nejder steppade, så att cirkustaket höll på att ramla ned under applåderna, ty stepp är något man gillar vid Skånegatan.”

Olika personer, ofta från USA, turnerade och uppträdde på olika håll i Sverige, till exempel Cissie och Max Ryots, Mr Jac Rivermount, Matonka & Williams, Kitty Grenelle och Nelly Walton (som steppade bättre än hon sjöng enligt recensenten 1917!)

När en amerikansk båt är på besök i Sverige och Danmark talas om det ”two-step” och ”stepping”, och i en artikel i Dagens Nyheter från 1909 med rubriken ”Hvad er step?” beskrivs först hur dansarna ”strö sand på golfvet och börja sprattla med benen med en energi som man knappt trodde var möjlig” men sedan menar skribenten att ”step’en har många förgreningar”: ”Kan den ärade läsaren skilja på Buck and Wing och Brooklyn Scratch?” Det talas om att ”stepfebern” grasserar, men när en av stepdansarna beskrivs närmare verkar det handla mer om akrobatik än om perkussiv dans: ”han kastar som för att håna tyngdlagen fotsulorna upp till väders, låter hufvudet försvinna mellan knäna, kasta sig pladask ned på golvet och är uppe igen innan åskådarna ens få tid att blinka”.

Framåt 1910- och 1920-talen verkar steppdansen ha etablerat sig i Sverige på allvar och på Nya Björknäs utanför Stockholm hölls till och med en steppvecka med pristävling 1925! Men tävlingar i ”step-dans” hade börjat hållas redan 1911 då Olof Wolfenstein som svensk representant tävlade mot dansare från Norge, Danmark och Finland. Och i SM i steppdans 1937 deltog det fler dansare ”från landsorten” (Eskilstuna, Göteborg, Linköping, Norrköping, Skutskär, Södertälje och Uppsala) än från Stockholm. Samma år hölls också ett särskilt mästerskap för flickor i samband med en revy av Karl Gerhard. Lite senare, 1949, hade revykungen Karl Gerhard lyckats få hit självaste Nicholas Brothers som ”steppade bort tyngdlagen” enligt tidningarna.

I skådespelaryrket ingick tydligen även stepp för många kända svenska namn som Elof Ahrle, Åke Söderblom och Erik ”Bullen” Berglund ska ha steppat. Mest kända är nog ändå Nils Poppe och Anna-Lisa Ericson som dansade i många filmer, bland annat i det fina Hollywoodinspirerade numret ”Två små grå statister” ur filmen ”Tappa inte sugen” från 1947.

Många verkar alltså ha tittat på stepp och uppskattat det, men inte alla. I annonser från det sena 1910-talet och framåt är det inte ovanligt att det tydligt sägs ”OBS! Steppdans ej tillåten.” Och i en artikel i Dagens Nyheter från 1923 berättas om hur man tidigare ”jazzade och steppade nere i korridorerna, vilket givetvis inte var så särdeles lämpligt” och därför hade inrättat en danslokal på vinden i ett hus så att husets invånare inte skulle störas. Men tydligast är nog i alla fall irritationen hos en viss Kar de Mumma som 1937 skrev:

”Jag förklarar härmed att det är för mycket stepdans i det här landet. Det kanske är välgörande för fötterna och benen, men för huvudet kan det väl aldrig vara bra i längden. [...] Det är förenat med en viss risk att anmärka på dylika ting. [...] Nu är man antagligen alldeles bakom flötet därför att man inte förstår sig på stepdans. Detta smattrande med fötterna kanske uttrycker något.”

Många ville köpa steppjärn och dansskolor fanns det gott om. År 1934 talas det i annonser om stepp som ”Senaste dansmodet” och att dansen är för både män och kvinnor – och att man garanterat lär sig ett förstklassigt steppnummer efter en kurs (som då kostade 12 kronor). Mr Charleys dansskola, Nationals dansskola och Carin Strandbergs dansskola var bara några av de många dansskolor där någon form av stepp lärdes ut enligt annonser 1937. (På Sigrid Scheikes dansinstitut gällde dock ”Ej jazztyper.”!) Axel Veiner (som vann SM) lärde ut ”rytmisk step” och på Margaretas dansinstitut fick man lära sig ”american step”. På Arne Kindahls Revydans- och steppskola i Vällingby lärdes i alla fall ”amerikansk steppdans” ut 1952, steppjärn såldes på skolan och diplomerade elever fick medverka i scenframträdanden. Många frågor återstår dock: Hur gick undervisningen till, vilken typ av stepp lärdes ut och till vilken musik? Vilka var lärarna och var hade de lärt sig steppa? Och vilka var eleverna?

De som inte gick på dansskola kunde lära sig själva genom till exempel Vecko-Revyns kupongbok ”Steppdans. En avslutad lektion om 14 lektioner” från 1938. Med instruktiva foton och textbeskrivningar av stegen betonade man också att steppdans inte bara handlar om det estetiska:

”Men steppen har andra värden än de rent estetiska. Den är ypperlig motion och som sådan har den en viktig funktion att fylla i vår tid, som mer än andra upptäckt värdet och betydelsen av fysisk spänst och trimning. [...] Ni kan själv träna hemma – allt som behövs är en baddräkt, en grammofon och så förstås energi.”

Och att förebilderna var Fred Astaire och Ginger Rogers framkommer inte bara på omslaget:

”Spänn inte armarna och drag upp axlarna, så snart ni ska börja röra på fötterna. Det är det grövsta stilfelet i step. Armarna lösa och lediga utmed sidan. Tänk på Fred Astaire!”

Intressant nog berättar man också om hur den nya steppstilen skiljer sig från hur det lät förr i förhållande till 1938:

”Så steppades det förr i tiden, för tjugo, tjugofem åt sedan, enligt vad det sagts mig, med hörbara strykningar och släpningar med fotsulan. Men det är alldeles oförenligt med den nya stepstilen.”

Svenska benämningar skulle det också vara, till exempel ”dubbelslag” för ”shuffle” och ”brytning” för ”break”.

Under 1950- och 1960-talen för steppen sedan en lite mer undanskymd tillvaro i Sverige, även om undervisning på olika skolor fortgår. SVT sänder 1984 dokumentären ”Steppdansen lever” (med bland andra Chuck Green och Nicholas Brothers) för att understryka att dansen är på modet igen. I musikaler som ”A Chorus Line” steppar musikalartisterna och antalet deltagare på danskurserna växer igen. Dansgrupper som Harlem Hot Shots (startade 1985) och senare Rhythm Hot Shots (startade 2002) arbetar för att sprida lindyhopen, den autentiska jazzdansen och med dem också steppen.

Under tidigt 1990-tal finns ganska många stepplärare i bland annat Stockholm, Göteborg, Gävle, Uppsala och Jönköping, och lindyhop, charleston och autentisk jazz blir alltmer populära dansformer på dansskolor som Chicago Dance Studio och Swedish Swing Society i Stockholm. Många vallfärdar också till den lilla orten Herräng för att göra en dansresa i tiden, en resa där också steppen har en viktig plats.

Ett stort steg vad gäller steppdansen i Sverige tas sedan när Jonas Nermyr, Andrew Liebmann och Lars-Erik Jemt 2010 startar Stockholm Tap Festival och bjuder in de bästa internationella stepplärarna till Årsta utanför Stockholm där deltagare från många länder samlas och dansar. Festivalen har därefter fortsatt på olika platser (Årsta, Bagarmossen, Stockholm city) med alltfler deltagare från hela världen – och den har verkligen satt Sverige på den internationella steppkartan. Svenska steppdansare har senare utbildat sig i Barcelona, tagit plats i utländska danskompanier och själva börjat undervisa.

Och undervisandet fortsätter, liksom klapprandet med steppjärn på gator och torg, knappt 100 år efter att Kar de Mumma förfasat sig över mängden stepp i Sverige!

/Henrik Nilsson